Vad vi menar när vi säger att ”antifascism är självförsvar”.

”Antifascism är självförsvar” är en paroll som har använts i ganska stor utsträckning i Sverige i knappt 10 år. Däremot är det inte ett speciellt vanligt slagord i de av våra grannländer som har stora utomparlamentariska rörelser. Istället är ”antifascism betyder angrepp” eller ”nazism är ett brott, inte en åsikt” standardfraser i den tyskspråkiga radikala vänstern, som är den tongivande kraften inom europeisk antifascism. När liberala tidningar försöker plocka isär vår paroll som på något sätt våldsglorifierande förstår de inte att det är i relation till dessa två fraser, och som en del av en större diskussion socialister emellan, som slagordet måste förstås.

Nazism är varken en ”åsikt” eller ett ”brott”.

På ett plan har förstås upprörda liberaler rätt. Att säga ”antifascism är självförsvar” är att vända på en liberal problemformulering. Det är en kritik av deras demokratisyn där polisen är en oproblematisk och neutral aktör. Vår analys utgår istället från fascism som ett praktiskt och taktiskt politiskt problem. Vi ser inte nazism som ett ”åsiktspaket” som kan bekämpas genom ”upplysning”, ett åsiktspaket som när den inte bekämpas tenderar att leda till ”brott” som i sin tur ska lagföras och bestraffas av staten som på så sätt skipar ”rättvisa”.

Istället är fascism en verklig rörelse vi måste bemöta för att kunna fortsätta vara politiska aktivister. Vi är antifascister för att slippa bli offer, och för att slippa lämna över rättsskipning till staten. Vi vill inte ha rättvisa, vi vill inte ha upprättelse. Vi vill ha möjlighet att bedriva politisk aktivism och förändra samhället. Därför försvarar vi oss. Ibland med våld och ibland inte. Ibland slår vi tillbaka när vi blivit angripna och ibland slår vi första slaget när vi identifierar ett pågående angrepp. Grundsatsen är att undvika att angripa och att undvika bli brottsoffer – inte att bestraffa brott som har begåtts. Att kollektivt freda vår rörelse på ett sätt som påverkar oss negativt i så liten utsträckning som möjligt. På detta sätt är antifascism självförsvar rent konkret, eftersom vi inte är beredda att sätta vår liv på att liberala upplysningskampanjer funkar, att polisen kan skydda oss eller att rättsväsendet kommer att stoppa en nazistisk rörelse.

Antifascism betyder inte angrepp.

”Antifascism är självförsvar” har dock en betydelse till som istället för det taktiska läget utgår från en strategisk, politisk samhällsanalys. Vi som revolutionära socialister har nämligen inga illusioner om varför fascisterna angriper oss så hårt. De är förvisso rasister, och vi är antirasister. De har förvisso en reaktionär syn på kön och sexualitet, medan vi kämpar feministiskt. Men det handlar inte bara om värderingsfrågor. Vi måste istället se sätta detta i ett samhälleligt perspektiv av hur kapitalismen fungerar och bevaras.

Nazism och fascism uppstår som en reaktion när människor kämpar för förändring, när de vägrar huka sig och buga för överheten. Nazism och fascism vill alltid bevara och förstärka strukturer som de upplever som hotade av människor i rörelse, strukturer som samhällets elit är beroende av för att upprätthålla sin makt i en kapitalistisk värld. Nazister betonar konformitet, underordning, lydnad. De ser massans självständiga kamp som ett hot mot nationens och rasens enighet, när sådan kamp för oss är själva grunden för social förändring.

Fascism är alltså ett sätt att radikalisera en konservativ mittenposition och att angripa all kamp som inte underordnar sig deras egna strukturer, ledarskap och nationsbygge. Nazism och fascism är inget annat än att omvandla de exkluderingsmekanismer som redan finns, och som med nödvändighet skapas i dagens samhälle, till en våldsam gaturörelse. Att slå ner på alla försök att bryta dessa uppdelningar när arbetarklassens olika skiktningar vägrar inordna sig i dessa fack.

Vi kommer alltså aldrig att bli av med fascism så länge samhället bygger på exploatering. Dagens system både skapar de exkluderingsmekanismer som ger fascismen kraft och de revolter som fascismen i sin auktoritetstro angriper. Eftersom vi aldrig kan krossa fascismen en gång för alla förrän en större samhällsomvandling är genomförd återstår bara en sak. Vi måste försvara oss medan vi organiserar en större masskamp mot systemet!

Vi som revolutionärer har ett ansvar att ställa oss i första ledet, att organisera utbytet av teoretisk och praktisk kunskap, understödja och länka samman alla de olika grupper som redan vägrar underordna sig samhällets uppdelningar och därmed drar på sig nazisternas vrede. Vi försvarar oss alltså själva genom att organisera oss antifascistiskt, men vi ser inte antifascism som en liten grupps ansvar. Vi måste också vara del i att bygga en större antifascistisk solidaritet. När de grupper som självständigt och för sin egen skull redan redan kämpar antirasistiskt, feministiskt och på en mängd andra sätt tillsammans organiserar sitt självförsvar kommer viljan att förändra samhället alltid att övervinna fascismens rädsla för uppror och rättvisa.

När vi säger att antifascism är självförsvar vägrar vi alltså att vänta på att bli utsatta för nazistiskt våld, för att sedan låta staten sköta ”rättskipning” eller upprört ta fram ”upplysningskampanjer” där vi får illustrera hur ”synd” det är om ”nazismens offer”. När vi säger att antifascism är självförsvar handlar det om vad vi tvingas till som revolutionärer, men det är också en uppmaning till alla andra att sluta se sig som måltavlor för nazismen, att organisera sig själva i ett brett, kollektivt och spretigt självförsvar och solidarisera sig med varandra.

Därför säger vi att antifascism är inte en fråga om angrepp som kan krossa våra fiender om vi inte samtidigt förändrar systemet.

Antifascism är inte endast en kamp om åsikter, eller ett ansvar som vilar i statens händer.

Antifascism är att vägra buga sig för nazisterna, oavsett vem man är och var.

Antifascism är självförsvar!

Gör det för klassen!

 

Förbundet Allt åt alla Lund