Stadsdelen Ålidhem, ett av de områden i Umeå som byggdes under miljonprogrammet, genomgår just nu vad som inte kan beskrivas på något annat sätt än med termen omvandlingsprocess. Vad innebär detta för oss som bor i området och vilka är de bakomliggande drivkrafterna för den omfattande förändring vi står i startgroparna av?

Ålidhem byggdes till största del under det så kallade miljonprogrammet mellan 1965–73 och planerades geografiskt utifrån närheten till å ena sidan det framväxande universitetet och å andra sidan, Norrlands universitetssjukhus (NUS) som idag är Umeås största arbetsplats. Till sin karaktär har stadsdelen hela tiden bestått i en blandning av vanliga hyresrätter, studentlägenheter och en mindre andel bostadsrätter. I den ursprungliga planeringen byggdes stadsdelen för 8500 invånare, varav lite mindre än hälften – 3500 – studenter. Här byggdes vid sidan av bostäder också ett centrum, Folkets hus/ungdomsgård, en värmeverksanläggning och två skolor, en för årskurserna 1–5 och en 6–9. Mellan i princip varje kvarter låg ett dagis vilket både visar på dåtidens barntäthet i stadsdelen men troligen i viss mån att barngrupperna var mindre.

Stadsdelen kom med tiden, precis som de flesta stadsdelar byggda under denna epok, att klassas som ”problemområde”. Man kan ifrågasätta innebörden av ett sådant rykte, men det finns ett värde i att nämna detta för att förstå den utveckling som Ålidhem tycks ta under 2000-talet, och framförallt under vårt nuvarande årtionde. Att en skolstrejk utbröt på Kolbäcksskolan vid millennieskiftet, bland annat i missnöje med allt för stora skolklasser, kan emellertid ge en fingervisning om barnkullarnas storlek fram till relativt nyligen.

Vid sidan av höjdpåbyggnad av hus i studentkvarteren Historiegränd och Pedagoggränd, två nya kvartersbyggen på Magistervägen och Laboratorvägen bestående av tio huskroppar, samt vissa uppfräschningar av bostadsrättskvarteren på Biologi- & Kemigränd har Ålidhem in på 2000-talet varit sig relativt likt i bebyggelse- och boendesammansättning.

En ny inramning av stadsdelen
När 2010-talet närmar sig tycks dock en rad faktorer sammanfalla som ska komma att påverka Ålidhem och oss som bor här. Det första som sker är beslutet att lägga ner Ålidhemsskolan, d v s högstadieskolan (6–9) p g a minskande elevunderlag och bygga samman denna med Kolbäcksskolan (F–5) till en F–9 skola. Själva beslutet fattas 2005, alltså bara fem år efter strejken på Kolbäcksskolan, och 2010 invigs den nya skolan. Även stadsdelsbiblioteket som tidigare låg i högstadieskolan i anslutning till Ålidhems centrum, flyttar till den nya skolan. Parallellt med denna marginella förändring som tyder på en minskad andel barn i stadsdelen, antar Umeå kommun en övergripande tillväxtlinje om att bli 200 000 invånare fram till år 2050. Man börjar också anta en serie fördjupningsplaner till den allmänna översiktsplanen för stadsplaneringen med fokus på befolkningstillväxten. Som vi tidigare nämnt såväl i vår kortdokumentär ”Den nyliberala staden” som i kvartersbladet Gemensamt! nr 3/januari 2012, har Umeås utveckling allt mer förflyttats från ett synsätt som utgår från att i första hand bygga för att tillgodose medborgarnas behov, till en utveckling där man ser staden som ett företag i konkurrens med andra företag om att locka turister, inflyttare och investeringar. Med Ålidhem i fokus märks detta när vi analyserar hur Umeå kommun väljer att beskriva stadsdelen för potentiella inflyttare via umea.se :

”Den genomsnittlige Ålidhemsbon vaknar lite senare än övriga invånare i Umeå, men har å andra sidan gått och lagt sig      samtidigt som…

… grannarna på Gimonäs äter sin frukost. Gårdagens grillkväll och efterföljande pubrunda på campus slutade i en uppsluppen korridorfest med ett gäng utbytesstudenter. Nu lockar mat och något läskande från Centa eller ÅC, som Ålidhems centrum kallas i folkmun.

Hit kommer alla.. Med många bekanta ansikten och pratstunder drar handlandet lätt ut på tiden, men vad gör det? Det finns ännu gott om tid innan dagens föreläsning börjar. Med mat i magen rör sig sedan Ålidhemsbon mot universitet, och hälsar glatt mötande på vägen som haft den stora oturen – morgonföreläsning. En vanlig dag börjar kvart över ett, men slutar aldrig innan midnatt.”

Liknande låter det på Universitetets egen beskrivning av olika stadsdelar:

         ”Ålidhem är Umeås studentområde nummer ett! Ca 4 km från centrum och 1,5 km från universitetet. Större delen av området är byggt på 60- och 70-talen. Här bor många studenter, så bli inte förvånad om det pågår en fest i vartannat hus på lördagskvällarna.”

Dessa beskrivningar torde vara främmande för den cirka hälft av Ålidhemsborna som inte är studenter. Men bilden är inte bara ett fall av verklighetsförfalskning från kommunorganisationen i sig – framförallt påvisar den vilken bild man har som ambition att förmedla och vilken inriktning man ser som önskvärd för området långsiktigt när man lockar nya invånare. En sak är tämligen säker: Exempelvis en småbarnsförälder som planerar en flytt till Umeå och läser dessa beskrivningar kommer med stor sannolikhet att välja bort Ålidhem om möjligheten finns. Ambitionen att planera blandade områden ur en socialpolitisk synvinkel tycks försvinna till förmån för en planering där olika områden nischas för olika grupper i en större ambition att locka inflyttare. Ingenstans tycks en konsekvensberäkning av detta homogeniseringsprojekt (alltså en likriktning av områdets befolkningsunderlag; att alla som bor i stadsdelen ska tillhöra samma kategoriseringar socialt och/eller ekonomiskt, t ex studenter) finnas från kommunens sida.

Nybyggen och en hållbar stadsdel
I det mer konkreta tar två stora projekt vid från Bostadens (Umeås allmännyttiga bostadsbolag) och Umeå kommuns sida. Under julhelgen 2008 brinner en hel gård i hyreskvarteret på Geografigränd ner till grunden. När Bostaden beslutar att bygga upp kvarteret sker en rad genomgripande strukturförändringar; de större familjelägenheterna försvinner till förmån för endast ettor, tvåor och treor vilka i sig är små i kvadratmeterstorlek, husen klimatanpassas (mer om det snart!), och de nya hyrorna blir avsevärt högre än i de gamla husen (cirka 30–35 %). Broschyren som marknadsför de nya lägenheterna tecknar knappast en bild av målgruppen som de låginkomsttagare av varierad etnisk bakgrund som i allmänhet kännetecknar befolkningen på Ålidhem; istället tycks det vara en urban, miljömedveten medelklass som önskas.

Det andra som sker, samtidigt som planerna klargörs för nya Geografigränd, är lanseringen av en satsning under namnet ”Hållbara Ålidhem”, i vilken alltså ovan beskrivna projekt utgör en beståndsdel. Med hjälp av ett visst ekonomiskt tillskott från EU vill Umeå kommun påbörja en satsning för att anpassa Ålidhem till att bli ett miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbart område – allt enligt gängse hållbar-utvecklingsdogm. Man påbörjar 2009 vad man från Bostadens sida kallar en ”dialog” med oss Ålidhemsbor för att få synpunkter om hur vi uppfattar vårt område, och vad vi ser för behov. Under sommaren håller politikerna ett jippo på en innergård i hyreskvarteret Matematikgränd, (i princip) helt utan närvaro av boende, för att inviga de så kallade pilot- & referenshusen som utgör den första fasen i renoveringsprojektet för miljöanpassning. Om satsningen med solenergipaneler, isolering och renoverade lägenheter ses som lyckat (i termer av minskad energiförbrukning) kommer delar av beståndet gå samma väg, är tanken. Under 2011 släpps också en slutrapport för själva boendedialogen via projektets hemsida. Stor fokus läggs vid begreppet ”social hållbarhet”, vilket konkret handlar om att göra området ”tryggare” och ”säkrare” för de boende genom en rad åtgärder; t ex små parkprojekt, bättre gatubelysning, moderniserad skyltning och liknande. Beträffande t ex eventuella hyreshöjningar, förändringar av boendesammansättningen och liknande nämns intet. Detta trots att ”standardhöjande åtgärder”, vilket är ett faktum i t ex miljöanpassningen på Matematikgränd, är en faktor som ligger till grund för hyreshöjningar enligt det hyressättningssystem – ”Poängen” – som tillämpas i Umeå. Enligt en artikel i Hyresgästföreningens tidning Hem & Hyra från maj 2011 har hyran höjts med 5 % i pilothuset sedan renoveringen hittills men en full finansiering enligt gällande principer skulle kunna innebära en hyreshöjning på mellan 30 och 50 procent. Något som i så fall även skulle gälla för de övriga elva hus som ska renoveras och anpassas med samma metoder.

Renoveringar & hyreshöjningar – Vem har råd att bo?
I augusti 2011 påbörjas ännu en stor förändring för boende på Ålidhem, denna gång i hyreskvarteret Språkgränd. Informationen är knapphändig, men hyresgäster i de första tre trappuppgångarna informeras att ett stambyte (byte av rören i huskroppen) ska genomföras varpå man samtidigt tänker renovera badrummen. Denna förändring ska enligt ett pressmeddelande på Bostadens hemsida, signerat två månader efter påbörjat arbete, genomföras på hela Språkgränd 20–41 och pågå fram till 2013. I januari 2012 meddelar Bostaden via sin hemsida, och Hyresgästföreningen via ett brev till sina medlemmar, att Bostaden begär 3,8 % i hyreshöjning för att finansiera renoveringsbehovet. Detta trots att Bostaden redan idag är ett av fem allmännyttiga bolag som tar ut procentuellt mest vinst av sina hyresgäster och har en årlig vinst det senaste året på över 60 miljoner kronor. Ann-Sofi Tapani, VD för Bostaden menar att de idag tar ut mindre än riksgenomsnittet för just renoveringar, 152 kr per m2 vilket nu alltså ska höjas till 167 kr per m2 . Den stora allmänna vinsten motiverar Bostaden med att finansiering av nybyggen behövs. Vad som sällan diskuteras i detta sammanhang är varför vi som för närvarande är hyresgäster ska bekosta Umeås generella bostadsbyggande, snarare än att alla boende i staden deltar i finansieringen, t ex via skatteintaget. Med nuvarande metod förväntas vi acceptera hyreshöjningar för att bekosta bostadsbyggen åt andra samtidigt som t ex en villaägare slipper.

Något som inte heller framgår med någon större tydlighet är faktumet att fler hyreshöjningar lär följa med renoveringsprojektet. Den höjning som nu sker förebyggande motiveras alltså med behov att bekosta renoveringen i sig. Men renoveringen av badrummen utgör även en så kallad ”standardhöjning” vilket inräknas som en variabel i just hyresnivån vid förhandlingarna. När renoveringarna så väl är genomförda kommer alltså Bostaden med största sannolikhet begära ytterligare en höjning på några procent för att lägenhetens standard höjts. Att sia i hur stor denna höjning kan komma att bli är omöjligt, men det finns exempel från liknande projekt i andra städer som kan ge en fingervisning.

Sent under hösten 2011 släppte Hyresgästföreningen en rapport skriven av Sara Westin, forskare vid institutet för Bostads- & Urbanfrågor vid Uppsala Universitet. I rapporten har hon undersökt just snarlika renoveringsprojekt i Uppsala och förorter till Stockholm med fokus på konsekvenserna för hyresgästerna, samt hyresgästernas åsikter. I de granskade områdena har bostadsbolagen förvisso även renoverat kök, vid sidan av badrum i samband med stambyte, men de begärda hyreshöjningarna efter standardhöjningen har i vissa fall uppgått till så mycket som 60 %. I flera fall har detta, av vad som kan tyckas vara logiska skäl, skapat omfattande konflikter med de boende. Sara Westin beskriver hur stambyten allt oftare används som förevändning för att samtidigt höja standarden på lägenheterna, och på så sätt höja ett områdes standard och bostadsbolagets avkastning på lägenheterna. I denna förevändning är termer som ”trygghet” och ”säkerhet” ofta bärande då dessa i allmänhet ses som positivt laddade och därför försvårar kritik av projekten. Här finns alltså en slående likhet med hur Bostaden marknadsfört projektet Hållbara Ålidhem under just sådana epitet, vilket vi tidigare nämnt i denna artikel. Det går självfallet inte dra några direkta slutsatser av huruvida renoveringarna följs av likartade chockhöjningar av hyran på Språkgränd som Westin beskriver i andra städer. I en artikel som granskar renoveringarna säger emellertid Sven-Olov Lindström som är förhandlare för Bostaden att det skulle kunna handla om 5 – 10 %. Huruvida detta är inklusive eller exklusive nuvarande höjning på 3,8 % framgår inte. För en av våra medlemmar som bor i området skulle en hyreshöjning på 10 % innebära 490 kr i månaden, eller nästan 6000 kronor om året för en tvåa på cirka 70 m2.

Varför och för vem förändras Ålidhem?
Att miljonprogrammets bestånd i allmänhet, och Ålidhem i detta fall, lider av omfattande behov av renovering torde för de flesta hyresgäster vara en självklarhet. I Allt åt Alla Umeå har vi under det senaste året påbörjat ett självundersökande projekt, just med detta syfte under namnet ”Hem jävla hem” där utgångspunkten varit de problem vi upplevt i våra egna bostäder. Att de flesta hyresgäster gläds över ett nytt badrum är alltså sannolikt, och inte heller det vi väljer att fästa kritik gentemot. Samma sak gäller försöken att klimat- & hållbarhetsanpassa städer och bostadsområden. Ambitionen i detta fall är viktig, rent av nödvändig för framtiden. Det gäller såväl i hänsyn till klimatproblemen och växthusutsläppen som i det konkreta för hyresgästerna som troligtvis ges ökad trivsel med t ex bättre isolerade lägenheter utan kalldrag vid fönster- & dörrlister.

Det som emellertid är intressant att fästa uppmärksamheten på är hur dessa processer, medvetet eller omedvetet, riskerar att omvandla boendesammansättningen på Ålidhem genom att tränga bort de med låga inkomster till förmån för mer köpstarka grupper. Trots att de olika renoveringsprojekten med sannolikhet kommer föranleda stora hyreshöjningar saknas helt diskussion och riskberäkning om huruvida vi som idag bor här kommer att ha råd att bo kvar i framtiden – något som visat sig vara ett centralt problem i de områden Sara Westin undersökte i Uppsala och Stockholm.

Men det är, som vi med tydlighet visat, inte bara i renoveringarna i sig en omvandlingsprocess märks av. Tvärtom tycks den i viss mån sanktioneras av Bostaden och Umeå kommun genom försöken att medvetet nischa området för att locka vissa grupper, främst studenter och mer köpstarka unga vuxna samtidigt som vanliga låginkomsttagare och barnfamiljer trängs bort ur själva bilden av vem som passar in i områdets marknadsföring. En process som förändrar områdets karaktär, även inräknat alla de tendenser vi hittills uppmärksammat, är något som sker över långt tid – kanske längre än ett decennium. Det kan därför, i vardagen, vara svårt att sätta fingret på vad som händer trots att förändringen sker så nära oss. En omvandling av Ålidhem likt den som riskerar att följa med kraftigt höjda hyror och nischad marknadsföring mot vissa specifika grupper innebär i praktiken en tilltagande segregation såväl här som på andra platser dit de i bilden av Ålidhem icke-önskvärda med tiden hamnar. Det följer tydligt den allmänt gällande nyliberala formen av stadsplanering, och innebär samtidigt att de socialpolitiska ambitionerna blir sekundära i förhållande till försöken att skapa ekonomisk tillväxt. Att detta samtidigt sker under förevändning av begrepp som ”social hållbarhet” kan i sammanhanget tyckas vara närmast ironiskt.

Det vi som bor på Ålidhem bör fråga oss är i vilket syfte våra bostäder renoveras, och vårat område klimatanpassas. Vem är den framtida Ålidhemsbon? Vi vill uppenbarligen att våra lägenheter ska renoveras, men är vi beredda och har vi råd att finansiera det hela på hyran?

Det finns gott om exempel på hyresgäster som i liknande situationer valt att organisera sig, och som vunnit över såväl de bildliga omvandlingsförsöken som över de mer konkreta försöken att trissa upp hyrorna. Är vi beredda att ta upp den kampen om vårt eget område?